Lika som bär?

PARTILEDARDEBATT. Efter att statsminister Reinfeldt i partiledardebatten jämfört sig själv med president Obama och därvid hävdat att Obamas kampanj handlade om jobbskatteavdraget är frågan om inte hybris¹ är rätt diagnos på Reinfeldt.

¹ Hybr,is [hy’-] s. –en.
Övermod, förhävelse, högfärd, Reinfeldtskt

Relaterat: Alliansfritt Sverige, Peter Andersson, Krassman, S-buzz

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, Obama, jobbskatteavdrag, politik, partiledardebatt, hybris, riksdagen

– I accept the prize as a call for action

Så sa en överväldigad Barack Obama efter att Nobelkommittén tillkännagivit honom som årets fredspristagare. Vi vet redan att han talk the talk, nu visar president Obama att han också är beredd att walk the walk.

Fredspriset som en hårt kritiserad call for action istället för ett tack för lång och trogen tjänst ter sig allt mer rimligt.

Relaterat: QX, Irmeli Krans, Bengt Held, Jinge, Jonas Sjöstedt.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, nobelpriset, fredspriset, HBT, HBT-rättigheter, mänskliga rättigheter, USA

Larssons tycks, likt undertecknad, vara överens med den breda majoriteten av tyckare som följt och studerat den postobamiska utvecklingen av svenska partiers kommunikationsstrategier om att det är just ifråga om kommunikation på webben som partierna tagit störst intryck av den amerikanska presidentens framgångssaga till valkampanj.

Detta märks, skriver Larsson, främst på att de stora partiernas webbar innehåller många verktyg och hjälpmedel för den som vill engagera sig, själv eller tillsammans med andra. I sammanhanget lyfts socialdemokraternas Netroots och moderaternas Kampanjmotor fram som goda exempel på partipolitisk webbnärvaro. Jag skulle personligen i sammanhanget också vilja lägga till centerpartiets satsning Centernätet som ytterligare ett gott exempel.

Jag tycker vidare att Johan Larsson gör en korrekt analys av det väsentliga steg 2 i partierna onlinesatsningar när han skriver:

”Sajterna är alltså på plats och det är bra utgångspunkter för att sprida budskap och kommunicera med potentiella väljare. Men man kommer ju inte så långt med bara en bra sajt idag, det är en hygienfaktor. Det viktiga är hur partierna kan nå ut med budskapen på resten av den sociala webben. Hur man får sin sajt att komma till besökarna, istället för tvärt om. Det blir kul att se hur partierna kommer att jobba med det.”

Det parti som tror sig kunna påverka och bilda opinion i bloggosfären genom att använda sin hemsida som en gigantisk e-megafon genom vilken direktiv och uppmaningar basuneras ut är ute på mycket djupt vatten, för kommunikation kräver att man också är beredd att lyssna. Är det något partierna borde ha lärt sig så är det att bloggosfären har stor integritet och låter sig inte styras ovanifrån. Den måste istället hanteras varsamt och med stor respekt.

Jag är den första att hylla välgenomtänkta webbstrategier, men jag vill ändå lyfta ett varningen finger i detta sammanhang då jag ibland tycker mig skönja en viss övertro på webbsatsningar och onlineaktivism. Jag vill bestämt hävda att den som inte har en väl utarbetad strategi för att vinna valet på internet inte heller kommer att vinna valet offline. Därmed inte sagt att det faktiska valet vinns på nätet. Nätaktivism måste bedrivas vid sidan av, eller som en del av, det traditionella valarbetet men inte istället för.

Jag skulle vilja hävda att framgång i politiskt kampanjande på nätet kan mätas i ett partis förmåga att lyckas mobilisera nätrotsaktivismen online och omvandla den till gräsrotsaktivism offline Det parti som bäst lyckas med detta har inte bara störst chans att vinna valet på nätet – utan blir också med största sannolikhet det faktiska riksdagsvalets stora vinnare. Den stora förloraren i sammanhanget blir det parti som försöker styra, istället för att stödja, nätrotsaktivisterna eller, för den delen, väljer att satsa på konstgräs.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggosfären, politik, val 2010, valkampanjer, nätaktivism, internet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Netroots, nätrot, Obama, sociala medier

————————–
Det vore skamligt att i detta sammanhang inte pusha för Johan Ulvenlövs utmärkta blogg med frekvent återkommande analyser av nätrotsaktivism och progressivt bloggande.

De som hittills tycks ha svårast att acceptera att fredspriset i år går till Obama är Expressens ledarredaktion som efter ett misslyckat försök att nominera sig själva istället försöker övertyga Twittersverige om att konkurrenten Helle Klein borde ha fått priset:

Ingen skriver mer kanelbulligt om Jesus och blommor och andra SoundOfMusicgrejer

Jag kan konstatera att det bästa eftersnacket, som vanligt, äger rum på Twitter.

Läs även andra bloggares åsikter om Fredspriset, Nobelkommittén, nobelpriset, Expressen, Obama, Helle Klein, Twitter, sociala media

”For his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and cooperation between peoples”

This brings hope we can believe in.

Relaterat: New York Times, SvD, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, nobelpriset, fredspriset