”Det visar sig att statsministern numera kan gå på öländsk kalksten som kostar 2 000 kronor per kvadratmeter. Dessutom byggdes en sittfontän i sten med uppbygnad i leca i relaxrummet utanför bastun.”

Det är självklart anmärkningsvärt att en politiker, särskilt en som påstår sig vandra sida vid sida med folket, väljer att lyxrenovera en bastu till en kostnad av en smärre förmögenhet. Och givetvis sticker detta i ögonen på många människor. Historien inrymmer dock en, inte helt obetydlig, detalj kring Reinfeldts lyxbastu, ett faktum som går stick i stäv med den rubrik som Politikerbloggen valt till sitt avslöjande – Det är inte Reinfeldts bastu som har lyxrenoverats, utan bastun på Harpsunds representationsavdelning, dvs. statens bastu. Med andra ord kommer Reinfeldts lyxrenoverade bastu efter nästa års val med stor sannolikhet att bli Mona Sahlins bastu.

Det finns givetvis skäl att diskutera huruvida det är rimligt och ansvarfullt att för skattepengar renovera makthavarnas slutna rum och egna korridorer. En väl initierad källa har dessutom meddelat att bastun på Harpsund redan innan renoveringen var en alldeles ypperlig inrättning, vilket gör frågan om rimligheten bakom ovannämnda lyxrenovering än mer relevant.

Men låt då diskussionen handla om detta, för det är orimligt och oetiskt att lura läsaren till att tro att det Reinfeldts privata bastu som renoverats – En sådan populistisk journalistik gynnar inte någon.

Läs även andra bloggares åsikter om Politikerbloggen, Fredrik Reinfeldt, Harpsund, bastu, lyxrenovering, journalistik, politik, media

Kalla faktas granskning

Bodström kommenterar Kalla faktas uppgifter i ett tänkvärt och välformulerat försvarstal på den egna bloggen:

”Som jag har sagt välkomnar jag varje granskning av mig som riksdagsledamot. Men om man bara lyfter fram vissa delar eller vissa perioder, då ger man en skev bild av verkligheten. Målet måste väl vara att avslöja sanningar och inte konstruera egna sanningar, där man på förhand har bestämt hur slutsatserna ska bli.”

Bodström sätter fingret på en öm punkt i TV 4:s journalistik, den tenderar snarare att bli opinionsbildande än granskande. En saklig granskning är bra, men tyvärr gränsar ”granskningen” allt som oftast till ren populism där den sakliga undersökningen får stryka på foten till förmån för konstruerade sanningar och förbestämda slutsatser. Det är egentligen samma typ av journalistsiska populism som inte sällan går ut på att jaga mellanchefer på ICA över stock och sten, en journalistisk avart som i förlängning inte bara undergräver förtroendet för journalister utan också odlar ett politikerförakt.

Jag har personligen svårt att bli upprörd över att ledamöterna inte stänger in sig i riksdagshuset och slaviskt medverkar vid varje votering. Motsatsen hade upprört mer. En riksdagsledamot har en skyldighet att vara ute bland väljarna och insupa nya intryck och inhämta kunskap och idéer. Frågan om inte ett riksdagsledamotsuppdrag torde vara en heltidssysselsättning är emellertid givetvis berättigad och då borde givetvis arbetsinsatsen motsvara detta.

Men debatten är knappast ny. Diskussionen om riksdagsarbetet dyker upp lite nu och då och jag tycker verkligen att ledamöternas mer eller mindre samstämmiga resonemang kring uppdraget och eventuella extraknäck håller – Så länge en ledamots extraknäck inte försätter honom eller henne i en intressekonflikt eller går ut över ledamotens förmåga att på ett acceptabelt sätt fullfölja uppdraget så är det inga problem.

Resonemanget leder dock osökt in på en annan debatt som, enligt mitt tycke, är långt viktigare. För i rimlighetens namn borde väl samma villor gälla rakt över. Men paradoxalt nog ser lagstiftarna annorlunda på detta och gör därmed skillnad på folk och folk. För om en student agerar som en riksdagsledamot, dvs. drygar ut kassan med ett extraknäck utan att detta går ut över den huvudsakliga sysselsättningen, blir denne återbetalningsskyldig. Debatten som nu följer i kölvattnet av TV 4:s inslag borde istället leda till att debatten om fribeloppet ånyo aktualiseras. En diskussion som rätteligen borde landa i att fribeloppet för studenter slopas eller att ett liknande system införs för riksdagsledamöterna själva. För inte tycker våra lagstiftare att man ska göra skillnad på folk och folk?

Relaterat: Helen Pettersson, Politikerbloggen, Peter Andersson, Monica Green

Läs även andra bloggares åsikter om Kalla fakta, journalistik, riksdagen, TV 4, Bodström, Thomas Bodström, fribelopp, politik, debatt

FOTNOT: Bilden är skapad via kampanjmotorn på moderaternas hemsida och således inte (ännu?) ett officiellt flygblad från Moderaterna själva.

Relaterat: DN.se, S-buzz, Utsikt från ett tak, Peter Andersson, Monica Green, Peo Wågström, Martin Moberg, Ett Hjärta Rött, Margareta Persson, Dagens Arena, Mats Engström, Alliansfritt Sverige, Peter Högberg, Johan Westerholm, Krassman.

Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, DN, bloggosfären, journalistik, kampanjmaterial

Bloggen är placerad i Eskilstuna på bloggkartan.se!

När jag får tag på Ronge befinner han sig i södra Frankrike på kombinerad arbets- och semesterresa. Över telefon berättar han varför han valde att sadla om och överge journalistiken efter mer än två decennier i branschen.

– Jag jobbade på Expressen och fick problem med min dåvarande chefredaktör som ville byta ut mig som politisk reporter. Så ser verkligenheten ut i den här branschen, det är de villkor som man har att rätta sig efter, berättar Ronge. Jag kom till ett vägskäl där jag egentligen hade två val, antingen gråna som en gammal murvel i jeansjacka och successivt flyttas allt längre ner i det journalistiska seriesystemet eller sadla om och göra något annat. Jag bestämde mig för att bli Sveriges bästa medierådgivare.

Genom sin breda erfarenhet som politisk reporter hade Ronge de teoretiska förutsättningarna för att slå sig in på sin nya bana och genom en bra förhandling med sin dåvarande arbetsgivare fick han också de praktiska förutsättningarna för att starta sin egen verksamhet.

– Jag fick två och en halv årslön i avgångsvederlag från Expressen vilket innebar att jag i lugn och ro kunde köra igång på mitt sätt som jag själv ville, förklarar han.

Som medietränare utbildar Paul Ronge sina kunder i hur de ska hantera press och media, inte sällan i samband med besvärliga situationer och potentiella kriser. Under låtsasintervjuer slipar Ronge kundens argument och putsar detaljerna för att minimera risken för obehagliga överraskningar i mötet med pressen. Ronge har med andra ord inte bara sadlat om, han har bytt sida från den grävande journalistens till intervjuobjektets försvarsbänk.

– Visst, jag bytte lagtröja om man vill se det på det sättet, säger Ronge.

Ronge berättar att han tackvare sin öppenhet och tydlighet gentemot sina dåvarande journalistkollegor ändå lyckades behålla sina gamla vänner, lagbytet till trots.

– De vänner som var riktiga vänner har jag behållit. De vet också att jag aldrig skulle utnyttja vår vänskap i mitt yrkesutövande. Dessutom hade jag också en väldig tur som fick tala ut om mitt karriärbyte i branschtidningen Resumé, berättar Ronge.

Efter 23 år som journalist och ytterligare 11 år som PR-konslut har Ronge nyligen gjort författardebut med boken ”När Janne Josefsson ringer” som är Sveriges första bok om medieretorik.

– Det har tagit mig lång tid att bygga upp den kunskap som krävs för att skriva den här boken, säger Ronge som är oerhört nöjd med hur boken tagit emot.

– En del säger att jag ger bort alla mina bästa råd, men så ser inte jag på det. Jag menar, bara för att du har en karta så kan du ju inte bara lägga upp den mot vindrutan i bilen och automatiskt hitta rätt, det behövs ju också viss praktisk kunskap, förklarar han.

När Janne Josefsson, som fått ge namn åt Ronges bok, intervjuades av tidningen Resumé med anledning av boken så menade han att det är ett väldigt snävt skick i samhället som får del av den kunskap som Paul Ronge och andra PR-konsulter förmedlar, nämligen de som redan har stora resurser. Ronge själv ser dock inget problem med detta.

– I stort sett all medielogik bygger på att intervjuobjektet tilldelas en David- eller Goliat-roll, säger Ronge.

Han förklarar vidare att vanligt folk och gräsrötter nästa alltid tilldelas David-rollen och därför inte behöver vara oroliga för de allra tuffaste frågorna och att journalisten försöker ”sätta dit en”.

– För dem är journalisterna själva de bästa medietränarna och ofta väldigt hjälpsamma med formuleringar och annat. Den stora allmänheten behöver alltså inte vara rädd för journalister, menar han.

Ronge förklarar vidare att det istället är just VD:ar på stora företag, högt uppsatta politiker och andra makthavare är de som i regel tilldelas Goliat-rollen och som därmed är i störst behov av medieträning.

– Men i dessa organisationer finns i regel också pengarna för detta, skrattar han.

Vi börjar diskutera framtiden och potentiella hot mot den etablerade journalistiken och jag lyfter diskussionen om granskande bloggar och andra sociala medier, något som Ronge dock inte ser som ett hot mot den etablerade journalistiken. Tvärt om menar han att bloggarnas granskande funktion kan vara till fördel för bra journalistik.

– Sociala medier är ett positivt hot mot dålig journalistik, men inte mot bra journalistik säger Ronge. Bloggar blandar ofta nyhetsrapportering och tyckande, ofta på grund av att en ren nyhetsrapportering tar alldeles för lång tid med all research, intervjuer med mera som en bra journalist måste ägna sig åt.

Ronge menar istället att det största hotet mot bra journalistik är bristen på tid och resurser.

– Det största hotet mot journalistiken är att människor inte vill betala för den. Allt eftersom vi människor vänjer oss vid nyheter som en gratisvara ställs allt högre krav på journalister att ta plats och visa att man behövs, säger Ronge.

I en värld full av skickliga PR-konsulter och medietränare undrar jag givetvis slutligen vilka tips en man med en fot i varje läger som Paul Ronge vill ge framtidens grävande journalister.

– Tappa inte taget, följ upp, svarar Ronge snabbt och övertygande. Ge dig inte förens du fått svar på frågan och häng i som en ivrig hund i ett byxben. Framförallt om du intervjuar politiker, som ofta är skickliga på att inte svara på frågan utan istället fokusera på vad de själva vill ha sagt.

__________
Paul Ronges bok ”När Janne Josefsson ringer” finns bland annat att beställa på Bokus och Adlibris.

På Makthavare.se kan du läsa ett utdrag ur boken; ”När medarbetarna sviker”. I kapitlet går Ronge igenom den chockartade start som mötte Fredrik Reinfeldt när han som nytillträdd statsminister fick se två av sina moderata statsråd avgå inom tio dagar. Han kartlägger också de misstag som tvingade bort Schenström.