¹

Denna blogg är enligt egen etikett är en oberoende blogg om Allians för Sverige. Bloggen som drivs av Olah Örtengren, som också är en av personerna bakom konstgräsrotsprojektet Alliansens vänner, har existerat under en tid, men först nu hänvisar centrala partiföreträdare till den som en offentlig nyhetskanal.

Ironiskt nog möts bloggbesökarna av kavalkad av reklambilder på lättklädda kvinnor, något som känns som en ytterst olämplig inramning för en blogg som partisekreteraren hänvisar till i samma andetag som han utropar Moderaterna som Sveriges bästa jämställdhetsparti.

För egen del har jag svårt att ta regeringens politik på allvar som det är. Det blir inte lättare med en könsstereotyp och kvinno-objektifierande inramning.

Relaterat: Alliansfritt Sverige.
______________________
¹ Bilden är hopsatt utifrån en skärmdump från alltomalliansen.se, den 11 januari 2010.

Läs även andra bloggares åsikter om Per Schlingmann, Moderaterna, politik, Allt om alliansen, Olah Örtengren, jämställdhet, feminism, val 2010, bloggosfären, regeringsbloggar, bloggar, bloggare. Pingat på intressant.

Schlingmann skriver att det finns ett par områden som är helt avgörande och som måste stå i fokus för politiken framöver om samhället ska bli mer jämställt. Något som Schlingmann härvid tar upp är vikten av att män tar ett större ansvar under barnens första år. Partisekreteraren skriver att ”Det är välkänt att föräldraskapet för kvinnor leder till avbräck och sämre löneutveckling medan det för män har motsatt effekt.”

I sitt handlingsprogram slår Moderaterna tydligt fast att ” Lösningen ligger inte i att kvotera eller stifta tvingande lagar.” Och i dagens nyhetsbrev skriver Schlingmann att ”Inriktningen måste vara att fortsätta göra det mer lönsamt för kvinnor att arbeta.” Som lite kuriosa kan nämnas att enligt TCO:s pappaindex, som presenterades den 2 mars i år, har andelen pappor som tagit ut föräldrapenning stagnerat under Alliansens regeringsinnehav. Med den takt index nu ökar, 1,2 enheter per år, kommer det att ta 51 år (!) innan föräldrarna delar lika på föräldraledigheten.

Hur som helst, Schlingmann avslutar sin jämställdhetsproklamation med att konstatera att ”Med vår politik ökar vi kvinnors nettolöner. Under mandatperioden har alla arbetande kvinnor fått dramatiskt sänkt skatt./…/ Låt oss nu visa människor att det är moderaterna som driver kvinnors villkor och har en politik som gör skillnad.”

Schlingmann har möjligtvis rätt i att kvinnors nettoinkomst har ökat, men det spelar ju ingen större roll när männens nettoinkomst har ökat ännu mer, en detalj som Schlingmann glömt att nämna i dagens nyhetsbrev. I realiteten ökade inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor med 1000 kronor per månad mellan 2006 och 2008 enligt beräkningar från Riksdagens utredningstjänst. Lägg där till att nästan 60 procent av regeringens samlade reformer som påverkar individers inkomster har tillfallit män (Riksdagens utredningstjänst Dnr 2008:1318), att 56 procent av den avskaffade fastighetsskatten och 60 procent av den avskaffade förmögenhetsskatten tillfallit män, något som också Krassman uppmärksammar idag. Samtidigt påverkas kvinnors nettoinkomster i högre utsträcknings än mäns av försämringarna i socialförsäkringssystemet.

Det spelar således ingen roll om regeringen ger kvinnor mer pengar i plånboken. För så länge de fortsätter att ge männen mer kommer klyftorna att öka och samhället förbli ojämställt.

Jag kan konstatera att när det gäller jämställdhet så lämnar Moderaternas politik, som så mången gång förut, en del att önska.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, jämställdhet, feminism, Moderaterna, ökade klyftor, Per Schlingmann, val 2010. Pingat på intressant.

Någon klok person lär ha sagt:

Att vara kvinna är att ständigt gå omkring i för små skor. Att vara feminist är att inse att det inte är fötterna som är för stora – utan skorna som är för små.

Jag känner ingen som påstår sig vara emot jämställdhet, jag känner heller inte till något politiskt parti som inte påstår sig tycka att jämställdhet är viktigt. Ändå är inte samhället jämställt. Och det, vill jag understyrka, är ingen uppfattning – Det är fakta.

Att jämställdheten nu ser ut att bli en valfråga är således mycket välkommet och förhoppningsvis något som kan skynda på den annars så evolutionssega utvecklingen på området. Och det behövs. För jag kan konstatera att valförlusten 2006 inte bara var socialdemokratins förlust, det var framför allt feminismens och kvinnornas valförlust. Vi ser nu hur jämställdheten får stå tillbaka när borgerligheten går framåt.

I en debattartikel i Aftonbladet igår visade De rödgröna partiledarna att regeringens ekonomiska politik förstärker den konservativa synen på kvinnor och män:

”Gapet mellan mäns och kvinnors löner har ökat med mer än 1 000 kronor i månaden. Sextio procent av skattesänkningarna har gått till män. Dessa skattesänkningar har inneburit nedskärningar i kvinnodominerade yrken. På ett år har antalet anställda i kommuner och landsting blivit 25 000 färre. Nedmontering av sjukförsäkringen har lett till att tiotusentals sjukskrivna har utförsäkrats, en majoritet av dessa är kvinnor.”

Moderaterna är lika lite ett feministiskt parti som de är ett arbetareparti. För vid sidan av arbetarna är det just kvinnorna som får betala det högsta priset när skatten ska sänkas för de mest välbärgade, männen.

Det räcker inte med att talk the talk om man inte är beredd att walk the walk. Jag är stolt över att vi har en finansminister som kallar sig för feminist, men det spelar ju ingen större roll när han på punkt efter punkt, i beslut efter beslut bedriver en politik som ökar ojämlikheten i samhället i allmänhet och mellan män i kvinnor i synnerhet.

I höst är det upp till väljarna att avgöra – Fortsättning eller förändring. Sverige behöver en feministisk regering, en regering som på allvar sätter jämställdheten på agendan och som gör åtminstone varannan dag till en kvinnodag. Men tills dess, passa på att fira 8 mars, internationella kvinnodagen. För imorgon är det 364 mansdagar kvar till nästa.

Relaterat: HBT-sossen, Anders Wallner, Ilona Szatmari Waldau, Alliansfritt Sverige, Krassman.

Läs även andra bloggares åsikter om Internationella kvinnodagen, 8 mars, feminism, jämställdhet, politik, val 2010, alliansen, De rödgröna, regeringen. Pingat på intressant.

– De går i opposition med sig själva, säger jämställdhetsexperten Gertrud Åström om Moderaternas nya analys av jämställdhetsfrågan.

Moderaternas jämställdhetspolitiska plattform är emellertid mager vad gäller reella förslag på skarpa åtgärder. Återigen är det främst retoriken som friserats.

– /…/ de undviker det som är statens viktigaste styrmedel, nämligen lagstiftning, menar Åström.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kurirens ledarsida (ob lib) har också sett igenom Moderaternas nyvunna intresse för jämställdhet. I en kommentar på ledarbloggen skriver Voronov att:

”[jag] kan inte slå bort tanken att det även handlar om taktik.

Partiet behöver stärka sin jämställdhetsprofil och väljer en fråga som är lättbegriplig och kontroversiell utan att uppröra en folkmajoritet. Moderaterna gör alltså en märkbar positionsförflyttning med ett minimum av opinionsrisk.

Det finns ett område där kvotering är betydligt rimligare från principiella utgångspunkter och mer verkningsfull för jämställdheten – föräldraförsäkringen. Men det är betydligt känsligare opinionsmässigt.”

Jag välkomnar Moderaternas plötsliga intresse för jämställdhet, även om jag betvivlar de ädla intentionerna. Men partiet lär få det svårt att övertyga väljarna om att ökad jämställdhet bäst uppnås genom att rösta en högerallians med Kristdemokraterna till makten.

Björn Fridén på Alliansfritt Sverige konstaterar att sent ska syndaren vakna. Även Johan Westerholm har noterat Moderaternas nya jämställdhetspolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, val 2010, Moderaterna, jämställdhet, feminism, triangulering, taktik, retorik, föräldraförsäkring, kvotering, Gertrud Åström. Pingat på intressant.

Är ni ett feministiskt parti?
- Nej. Vi arbetar utifrån alla människors lika värde

KÄLLA: 96 rappa frågor och svar på Kristdemokraternas hemsida.

Är det bara jag eller finns det fler som inte förstår ovanstående resonemang? Det känns lite grand som att på frågan om man är vegetarian svara:

- Nej. Jag äter inte kött.

Om nu KD är verklighetens folk så behöver jag nog en verklighetens tolk.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristdemokraterna, KD, feminism, jämställdhet, verklighetens folk, politik, val 2010. Pingat på intressant.

Jämställda män är pinsamma tycker rektorn för British junior i Eskilstuna, Tomas Jarlsbo. FOTO: Tidningen Folket

GÄSTBLOGG. Att driva friskola är inte att leda vilken kommersiell verksamhet som helst. Med uppdraget följer särskilda krav och har man som enskild svårt att skriva under på dessa eller svårt att efterfölja dem, är man inte rätt person för uppdraget, det skriver dagens gästbloggare Evelina Nömm med anledning av att rektorn på friskolan British junior i Eskilstuna på debattsiten Newsmill kallat jämställda män för pinsamma.

”Så kallade jämställda män är pinsamma. Deras tillgjorda gullande med barn, deras absoluta vilja till konsensus med varje arg feminist (kvinnlig) och deras försiktiga inlägg på denna blogg gör mig kräkfärdig. Och visst det är möjligt att kvinnor inte förstår det, men de patetiska manliga (män) feministerna är omöjliga som allvarliga sexpartners”.

Så uttryckte sig Tomas Jarlsbo på debattsajten Newsmill för ett drygt år sedan, enligt tidningen Folkets avslöjande i torsdags. Idag är Jarlsbro rektor på den nyöppnade friskolan British junior i Eskilstuna.

Jarlsbos inlägg är givetvis ingenting annat än en hyllning till godtyckligheten och borde därför inte ges ett utrymme det inte förtjänar. Det en ren tramstext som i vilket sammanhang som helst hade viftats bort med en axelryckning och möjligen en förströdd kommentar om somliga medmänniskors uppenbara idioti – om den inte hade varit skriven av en skolledare. För även om åsikterna som förmedlas i inlägget är nog så problematiska så är det här som det verkliga problemet uppstår. Författaren till texten är varken 16 år eller en gröngöling i Nationaldemokraterna. Han är rektor på en skola och därmed den ytterst ansvarige för elevernas utbildning. Han är en person med makt, inflytande och förtroende.

När Jarlsbo själv får chansen att kommentera saken i Folket är hans ansats till dementi knappt skönjbar. ”Det är en debatt, en intellektuell och akademisk sådan./…/I en sådan debatt vrider man till det lite” menar han. Och nog är det lite vridet när Jarlsbos väljer att kalla sitt eget inlägg för intellektuellt och akademiskt. För om detta är ett mått på Jarlsbos intellektuella nivå och krav på akademisk tillförlitlighet, äventyrar han inte bara skolans förtroende gällande jämställdhetssyn utan även kunskapsnivå. En person som dessutom, oavsett sammanhang och oberoende av vad som tidigare blivit sagt, kallar jämställda män för pinsamma får väldigt svårt att övertyga andra om att han representerar och förmedlar de jämställdhetskrav som anges i skollag och läroplan. Att Jarlsbo inte omedelbart inser nödvändigheten av ett fullständigt avståndstagande från sitt inlägg kan därmed inte tolkas på något annat sätt än att han antingen saknar insikt om innebörden av sina egna ord eller om att en sådan syn på jämställdhet faktiskt är oförenlig med uppdraget som skolledare.

”Men det är på ett skojfriskt och ironiskt sätt” säger han till tidningen Folket och att Jarlsbo varken delar den allmänna definitionen av jämställdhet eller humor, är därmed uppenbar. I den bästa av världar hade Jarlsbo efter sitt ”skojfriska” inlägg skrattat sig hela vägen till arbetslöshet. Men frågan är hur hårt vinden kommer att blåsa.

Oavsett hur man ställer sig till friskolor generellt, bör påpekas att insynen i deras verksamhet inte är densamma som vid kommunalt ägda skolor. Och även om både kommunen och skolverket ska fungera som kontrollorgan för att lagar och styrdokument efterföljs så omfattas friskolors personal inte av meddelarfriheten. Det är en inskränkning av lärarens rättigheter som får långtgående konsekvenser.

Att detta i sig kan utgöra en problematik innebär dock inte att det nödvändigtvis måste göra det. Däremot innebär det definitivt en problematik då chefen för en sådan verksamhet uppvisar en högst tvivelaktig människosyn. Att driva friskola är inte att leda vilken kommersiell verksamhet som helst. Med uppdraget följer särskilda krav och har man som enskild svårt att skriva under på dessa eller svårt att efterfölja dem, är man inte rätt person för uppdraget. Elevernas rätt till en god utbildning går alltid före vuxnas rätt att driva utbildning. Så med reservation för att FN inte nyligen gjort ett tillägg i deklarationen om mänskliga rättigheter som faktiskt innefattar ”rätten att starta och driva friskola”, anser jag att skolpersonal och föräldrar till barn på British junior bör ta sig en funderare på om det är möjligt att ha förtroende för Jarlsbo.

Evelina Nömm, 26 år, är lärarstudent och feminist från Eskilstuna. När andan faller på skriver hon på den egna bloggen ”No girl was hurt”.

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Jarlsbo, British junior, friskolor, Eskilstuna, jämställdhet, feminism, Tidningen Folket, Evelina Nömm, debatt

Dagens gästbloggare, Gudrun Schyman. FOTO: Elisabeth Ohlson Wallin

Av riksdagens partier har en majoritet skrivit in feminismen i sina partiprogram. Det borde borga för en massiv feministisk politik. Den patriarkala maktordningen borde ha utmanats i grunden för länge sedan. Politiska förslag i den riktningen skulle dessutom ha hela folkets stöd, vad jag förstår. Åtminstone säger sig alla, absolut alla, vara för jämställdhet. När jag reser runt på möten och ställer frågan så vill också samma majoritet att det ska synas i praktiken, t.ex. i form av rättvisa löner.

Nu är det inte så, det vet vi. Senast för någon vecka sedan kom en rapport som visade att lönerna är fortsatt orättvisa, mellan män och kvinnor. Det har i princip inte hänt något på 30 år! När vi startade F!, för snart fem år sedan, var skillnaden mellan vården och verkstaden 3594 kronor. Nu är den 4300 kronor i månaden. Det blir mycket pengar under ett helt arbetsliv. Skillnaden resulterar också i sämre sjukförsäkring, sämre a-kassa och slutligen i sämre pension, för kvinnor.

Under alla år som jag har jobbat med jämställdhet har jag fått samma svar från alla de som upprörs (alla upprörs ju inte, på riktigt, det vet vi):

– Visst, det är inte klokt att vi har de här skillnaderna men det är arbetsmarknadens parter som måste hitta lösningen.

Detta mantra upprepas av både män och kvinnor inom arbetarrörelsens organisationer, både inom partier och fackföreningar.

Måste man, och kvinna, inte byta spår när det är så tydligt att det inte händer något? Hur länge ska vi fortsätta att i praktiken acceptera att män får flera tusen mer i månaden när de jobbar med maskiner, i jämförelse med kvinnor som jobbar med människor?

Lönefrågan hänger också ihop med synen på föräldraskapet. Fortfarande är det kvinnors ansvar och mäns tillval. Det syns tydligt i uttaget av föräldraförsäkringen. Förhållandet 80:20% motsvaras av löneförhållandet 80:100%. Arbetsgivare ser på kvinnor som riskprojekt. De satsar mer på den som är mer på jobbet. Individuella val tränger inte igenom detta cementerade mönster. Alltså måste vi signalera med politiska medel, dvs. individualisera (dela på) föräldraförsäkringen.

Lönefrågan, föräldraförsäkringen, en väl utbyggd och kvalitativt utmärkt förskola och fritids samt en värdig äldrevård, som inte vilar tungt på anhörigvård, är alla centrala delar om man vill bryta könsmaktsordningen, dvs. få en jämn maktfördelning mellan könen.

Till detta kommer tiden. Varför har alla partier slutat att se arbetstiden som en välfärdsfråga? Kvinnor har gjort det i alla tider och gör det fortfarande. Särskilt kvinnor som har dubbelarbete, både betalt och obetalt. Idag har vi ett arbetsliv där det inte ska märkas att man har familj men kvinnor har också, alltför ofta, en familj som ska fungera som om hon inte hade något jobb. Vård av barn kombineras med vård av frisk man i hemmet fortfarande, faktiskt, det syns i statistiken. En del kan numera hitta lösningen i skattesubventionerade hushållsnära tjänster, dvs. låta en annan kvinna komma in i hemmet och se till att maktbalansen upprätthålls. Klass och kön i systerlig symbios, kan man säga.

Att vara ett feministiskt parti borde förpliktiga. Det borde föra med sig att alla politiska förslag analyseras med utgångspunkt från hur de påverkar könsmaktsordningen. (Det gäller samtliga politikområden, även transporter, t.ex. Förbifart Stockholm!). Politiska förslag som förstärker könsmaktsordningen måste förkastas. Istället måste kreativa förändringsagenter formulera sig kring förslag som i grunden utmanar könsmaktsfrågorna. Synen på lönesättningen, föräldraskapet och tiden är samtliga centrala frågor om vi vill skapa en modern arbetsmarknad, anpassad till moderna människor, både kvinnor och män, som vill lämna de stereotypa könsrollerna och vara med och forma jämställdhet i praktiken.

Socialdemokraterna är största partiet av dem som skrivit in feminismen. Som störst har (S) mest makt att förändra. Jag kan inte se att varken (V) eller (MP) skulle våga sätta sig emot rättvisa löner, delad föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning. Det är upp till bevis när det gäller feminismen! För det kan väl inte vara så att (S) tycker att det är kvinnorna som också fortsättningsvis ska subventionera välfärden?

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt initiativ

Läs även andra bloggares åsikter om Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, Socialdemokraterna, feminism, jämställdhet, kön, klass, jobbkongress, politik, debatt, val 2010, bloggosfären