6

I’m in!

”… därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”
Hjalmar Brantings svar på frågan ”Varför är du socialdemokrat?”.¹


I måndags höll Socialdemokraterna i Eskilstuna nomineringsmöte till Landsting och Riksdag. Det är med stor ödmjukhet och stolthet jag härmed meddelar att jag i enlighet med Arbetarkommunens förslag till Sörmlands partidistrikt kandiderar som andra man från Eskilstuna till Sörmlands Landstingsfullmäktige i valet 2010.

Landstingsvalet har på många sätt varit mellanbarnet i de allmänna valens syskonskara, ständigt klämd mellan storebror riksdagen och lillebror kommunen och ibland bortglömd. Det vill jag ändra på. För att få ansvara för en av välfärdens viktigaste stöttepelare, sjukvården, är bland det finaste förtroenden man kan få som Socialdemokrat. Men landstingspolitik är så mycket mer än sjukvård. Det handlar om allas möjlighet till fri kultur, om jobb och regional utveckling och om rätten att definiera sig själv.

Jag brukar betacka mig för privata utvikningar på politiska bloggar. Det gör jag med respekt för privatlivet. För med det politiska engagemanget på den här nivån följer också en annan, mindre tacksam sida – offentligheten. Ändå är det så, att det privata är politiskt. Jag kommer därför att göra ett undantag från denna annars så benfasta princip och berätta varför jag har bestämt mig för att använda min kandidatur till att berätta historien om det samhälle som jag och många med mig växt upp i.

Jag är oerhört privilegierad. Jag har blivit uppfostrad av stöttande föräldrar och morföräldrar i ett av världens bästa länder. Jag har aldrig behövt gå hungrig, aldrig harvat omkring i trasiga kläder. Jag har fått studera och förkovra mig och fått ägna mig åt det jag trivts bäst med. Men jag har också vuxit upp med en förljugen bild av det svenska samhället, ett nyliberalt luftslott som länge lurade mig att tro att klassamhället hörde till det förgångna, att ojämlikhet ifråga om möjligheter och livschanser inte existerade och att teorier som feminismen var överflödiga i ett land som vårt.

Jag har vuxit upp med en hårt arbetande mamma som trots ömmande rygg och nacke plikttroget tagit sig till sitt underbetalda arbete som undersköterska i över 30 års tid, många gånger med drömmen om en bättre framtid för mig som enda motivation. Jag vet vad det vill säga att leva på marginalen. Jag har bokstavligen stått med skit upp till knäna och för 62 kronor per timme rivit betong i reningsverkets bassänger i stekande sommarsol. Jag vet hur det känns att som ung och blåögd utnyttjas av giriga arbetsgivare. Jag vet vad det vill säga att leva i ett land där sjukskrivning inte är ett alternativ om du vill ha jobbet kvar. Jag har sett människor hamna på gatan, inte på grund av missbruk eller av egen fri vilja, utan på grund av arbetslöshet och avsaknad av ordentliga arbetslöshetsförsäkringar och fackföreningsrörelse. Jag kan fortfarande minnas känslan av att sätta sig bakom ratten i vägverkets av doftgran stinkande bil och veta att misslyckas jag nu så har jag inte råd med en uppkörning till.

Jag är 80-talist och ett av arbetarrörelsens många skilsmässobarn. Jag har på många sätt växt upp i ett samhälle bättre än det mina föräldrar växte upp i och de växte i sin tur upp i ett på många sätt mycket drägligare samhälle än sina föräldrar. Det är givetvis ingen slump. Bakom varje enskild förbättring på marginalen ligger enorma uppoffringar, vilja och drömmar om någonting bättre.

Ändå finns det de som menar att det inte spelar så stor roll vem som sitter vid rodret . De som köper högerns devis om att skillnaderna mellan höger och vänster, mellan rött och blått, inte är så stora längre som de en gång varit. Jag vet att dessa personer har fel. Jag har växt upp i vår tids klassamhälle, ett samhälle som på många sätt fäster större vikt vid var du kommer från än vart du vill nå, vad du gör snarare än vem du är. Jag har sett det begränsa människor, cementera och legitimera rent vidriga maktstrukturer och jag kommer att ägna hela min politiska gärning åt att bekämpa det.

Det finns många sorters egenskaper och erfarenheter som alla behövs i politiken; Erfarenheten av ett långt liv, ett långt yrkesliv eller av en gedigen utbildning. Så finns den sortens erfarenhet som man får av att bara vara människa, vare sig man vill det eller inte. Jag berättar inte min historia i tron om att den på något sätt gör mig unik. Tvärtom tror jag att min berättelse, med några smärre justeringar, kan berättas av tusentals andra 70- och 80-talister som jag. Personer som likt jag känner sig ganska vanliga men inte alls känner igen sig i högerns beskrivning av verkligheten och dess folk. Knegare, studenter, arbetssökande, nya och gamla svenskar som alla tror att Sverige kan bättre.

Jag har begåvats med en stor mun, i dubbel bemärkelse. Det är måhända en gåva, men har inte alltid varit till min fördel vill jag lova. Men i en situation där jag fått Socialdemokraternas förtroende att vara med och forma ett samhälle, lite bättre än det våra föregångare gav till oss och därmed chansen att höja rösten för alla de som inte kan, vill eller vågar tänker jag inte missa den chansen.

Jag vill inte förvalta, jag vill förändra.
Låt oss förändra Sörmland, låt oss visa att vi spelar roll, låt oss gå till val!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , . Pingat på intressant.

Relaterat: Tidningen Folket, EK.

6 Responses so far.

  1. Jägarn skriver:

    Härligt att ibland få se en glimt innanför skalet på en tuff politikerbloggare.

  2. Peter Högberg skriver:

    Fredrik TACK! En fantastisk bra berättelse som som berörde mig. Känner igen delar fast jag är sista året på 60-talet…

  3. fredrik skriver:

    Ha, ha, ha – Tuff mot de tuffa kanske? 😉 Hur som helst, tack!

  4. fredrik skriver:

    Tack snälla Peter, det värmde verkligen!

  5. Anna Jerdén skriver:

    Grattis Fredrik, det är ett stort förtroende du fått. Som jag sagt menar jag att det personliga och det politiska hänger samman och att webb 2.0 representerar att vi människor vill ha det hos politiker. Så har det alltid varit, förr mötte man sin politiker på jobbet eller i grannskapet. Nu finns ni på webben.
    Anna J

  6. fredrik skriver:

    Tack Anna!
    Jag är inte av någon avvikande uppfattning, jag skulle dock vilja formulera det så här – Nu finns vi även på webben, inte istället för!

Leave a Reply





MediaCreeper