0

”Feminism förpliktigar”

Gudrun Schyman [FOTO Elisabeth Ohlson Wallin]

Dagens gästbloggare, Gudrun Schyman. FOTO: Elisabeth Ohlson Wallin

GÄSTBLOGG. Socialdemokraterna är det största partiet som har skrivit in feminismen i sitt partiprogram och därmed också de som har mest makt att förändra. Att vara ett feministiskt parti borde förpliktiga – Det är upp till bevis för Socialdemokraterna när det gäller feminismen, skriver Gudrun Schyman som i en unik gästblogg ombetts ta tempen på socialdemokraternas jämställdhetspolitik inför den stundande jobbkongressen och nästa års riksdagsval.

Av riksdagens partier har en majoritet skrivit in feminismen i sina partiprogram. Det borde borga för en massiv feministisk politik. Den patriarkala maktordningen borde ha utmanats i grunden för länge sedan. Politiska förslag i den riktningen skulle dessutom ha hela folkets stöd, vad jag förstår. Åtminstone säger sig alla, absolut alla, vara för jämställdhet. När jag reser runt på möten och ställer frågan så vill också samma majoritet att det ska synas i praktiken, t.ex. i form av rättvisa löner.

Nu är det inte så, det vet vi. Senast för någon vecka sedan kom en rapport som visade att lönerna är fortsatt orättvisa, mellan män och kvinnor. Det har i princip inte hänt något på 30 år! När vi startade F!, för snart fem år sedan, var skillnaden mellan vården och verkstaden 3594 kronor. Nu är den 4300 kronor i månaden. Det blir mycket pengar under ett helt arbetsliv. Skillnaden resulterar också i sämre sjukförsäkring, sämre a-kassa och slutligen i sämre pension, för kvinnor.

Under alla år som jag har jobbat med jämställdhet har jag fått samma svar från alla de som upprörs (alla upprörs ju inte, på riktigt, det vet vi):

– Visst, det är inte klokt att vi har de här skillnaderna men det är arbetsmarknadens parter som måste hitta lösningen.

Detta mantra upprepas av både män och kvinnor inom arbetarrörelsens organisationer, både inom partier och fackföreningar.

Måste man, och kvinna, inte byta spår när det är så tydligt att det inte händer något? Hur länge ska vi fortsätta att i praktiken acceptera att män får flera tusen mer i månaden när de jobbar med maskiner, i jämförelse med kvinnor som jobbar med människor?

Lönefrågan hänger också ihop med synen på föräldraskapet. Fortfarande är det kvinnors ansvar och mäns tillval. Det syns tydligt i uttaget av föräldraförsäkringen. Förhållandet 80:20% motsvaras av löneförhållandet 80:100%. Arbetsgivare ser på kvinnor som riskprojekt. De satsar mer på den som är mer på jobbet. Individuella val tränger inte igenom detta cementerade mönster. Alltså måste vi signalera med politiska medel, dvs. individualisera (dela på) föräldraförsäkringen.

Lönefrågan, föräldraförsäkringen, en väl utbyggd och kvalitativt utmärkt förskola och fritids samt en värdig äldrevård, som inte vilar tungt på anhörigvård, är alla centrala delar om man vill bryta könsmaktsordningen, dvs. få en jämn maktfördelning mellan könen.

Till detta kommer tiden. Varför har alla partier slutat att se arbetstiden som en välfärdsfråga? Kvinnor har gjort det i alla tider och gör det fortfarande. Särskilt kvinnor som har dubbelarbete, både betalt och obetalt. Idag har vi ett arbetsliv där det inte ska märkas att man har familj men kvinnor har också, alltför ofta, en familj som ska fungera som om hon inte hade något jobb. Vård av barn kombineras med vård av frisk man i hemmet fortfarande, faktiskt, det syns i statistiken. En del kan numera hitta lösningen i skattesubventionerade hushållsnära tjänster, dvs. låta en annan kvinna komma in i hemmet och se till att maktbalansen upprätthålls. Klass och kön i systerlig symbios, kan man säga.

Att vara ett feministiskt parti borde förpliktiga. Det borde föra med sig att alla politiska förslag analyseras med utgångspunkt från hur de påverkar könsmaktsordningen. (Det gäller samtliga politikområden, även transporter, t.ex. Förbifart Stockholm!). Politiska förslag som förstärker könsmaktsordningen måste förkastas. Istället måste kreativa förändringsagenter formulera sig kring förslag som i grunden utmanar könsmaktsfrågorna. Synen på lönesättningen, föräldraskapet och tiden är samtliga centrala frågor om vi vill skapa en modern arbetsmarknad, anpassad till moderna människor, både kvinnor och män, som vill lämna de stereotypa könsrollerna och vara med och forma jämställdhet i praktiken.

Socialdemokraterna är största partiet av dem som skrivit in feminismen. Som störst har (S) mest makt att förändra. Jag kan inte se att varken (V) eller (MP) skulle våga sätta sig emot rättvisa löner, delad föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning. Det är upp till bevis när det gäller feminismen! För det kan väl inte vara så att (S) tycker att det är kvinnorna som också fortsättningsvis ska subventionera välfärden?

Gudrun Schyman
Talesperson för Feministiskt initiativ

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Leave a Reply





MediaCreeper