Det engelska valsystemet är tänkt att skapa två saker; först och främst är systemet designat för att skapa en stark regeringsmajoritet. Detta uppnår man genom att fördela parlamentsplatser med hjälp av enmansvalkretsar vunna med relativ majoritet och helt utan några utjämningsmandat eller andra viktningar. Resultatet är att den styrande premiärministern oftast har mer än hälften av parlamentet bakom sig trots att stödet i väljarkåren är någonstans mellan 30-40 %.

Givet att valdeltagandet är lägre än i Sverige (men väl i nivå med andra jämförbara länder dock) innebär detta att den valda premiärministern kan ha valts med stöd från bara en fjärdedel av landets befolkning. Detta kan i och för sig ses som odemokratiskt men i ett internationellt perspektiv inte ovanligt, USA där valdeltagandet bara är lite drygt halva befolkningen har inte ovanligt en president vald med ungefär samma proportioner.

Men även i flerpartisystem är det inte ovanligt att regeringschefen kommer från ett parti med liknande stöd (som exempel hade Reinfeldt och Moderaterna dryga 26 % i valet 2006), elementärt ligger skillnaden i att en presumtiv regeringschef i ett flerparti system istället måste inhämta stöd från representanter för väljare som de facto hellre sett en annan kandidat.

Styrkan i det brittiska systemet ligger alltså i att den styrande majoriteten normalt befinner sig i en situation där de kan leda landet helt utan kompromisser och kohandel, med full frihet att på gott och ont till fullo föra sin politik och följaktligen dömas för dess misslyckande, men också skörda frukten av dess framgångar och här glider vi in på nästa del i det brittiska valsystemets uppbyggnad – kontinuitet.

Strävan efter kontinuitet gör att det Brittiska valsystemet skiljer sig från t.ex. det amerikanska och saknar fasta mandatperioder, något som vid första anblicken kan te sig som motsägande till kontinuitet. En brittisk premiärminister kan sitta max 5 år utan att konfirmera sitt stöd i ett allmänt val, men han kan när som helst under denna 5-årsperiod utlysa nyval och därmed vinna ytterligare en 5-årsperiod.

Syftet är alltså att låta det styrande partiet skörda frukten av sina framgångar (förutsatt att man har några) och utlysa nyval när man har så stor chans som möjligt att vinna valet, och därmed teoretiskt i alla fall garantera att en styrande majoritet som gjort mer rätt än fel kan fortsätta styra landet.

Den styrande majoriteten har också fördelen av att inom satta parametrar rita om valkretsar. Ett optimalt utnyttjande av detta är naturligtvis att rita om valkretsar så att motparten vinner sina valkretsar stort medan man själv vinner sina kretsar marginellt. Dock skall sägas att det inte är helt enkelt att inom ramarna för de geografiska och demografiska parametrar som är satta av regelverket göra detta. Det är naturligtvis också ett inte en helt enkelt eller ofarlig matematik att spela på, då även små förändringar i opinionen skulle påverka medvetet marginella valkretsar omedelbart. På det hela taget är det dock sällan direkt avgörande då det i slutändan inte handlar om så många mandat, men potentiellt kan dock säga att vass partiorganisation med god puls på folkopinionen, definitivt kan vinna ett jämnt val bara genom att förändra valkretsarna.

Storbritannien går som sagt till val den 6 maj, regeringen Brown har utlyst detta val inte som ett resultat av stora framgångar utan helt enkelt för att 5-årsperioden är på väg att ta slut, och när beslutet togs i såg väl siffrorna så bra ut som det kunde.

För drygt en månad sedan sammanfattade en av de brittiska tidningarna valet genom rubriken ”Brown det onda vi känner till, Cameron det onda vi inte känner”. Regeringen Brown anses komplett ha misslyckats med att hantera ekonomin och Storbritannien har drabbats hårdare och mer omfattande av den internationella lågkonjunkturen än de flesta andra länder i Europa, medan Cameron anses stå för nära de banker som den stora massan anser ha orsakat krisen från första början.

Liberalen Nick Clegg är den engelska valrörelsens stora uppstickare, en joker i leken. Men är han redo att leda Storbritannien?

Likväl var detta val för en månad sedan likt alla andra val sedan början av 1900-talet, det vill säga ett val mellan Tory och Labour. Ledaren (vid den här tidpunkten visste de flesta inte ens vad han hette) för det tredje största partiet Liberal-Democrats hade stöd av bara 6% av befolkningen.

Men för tre veckor sen förändrades allt detta, Storbritannien hade då sin första TV-sända partiledardebatt någonsin, att televisionen i dagens mediaintensiva värld så länge stått utanför detta kan i sig te sig som märkvärdigt. Men att en TV-debatt av amerikansk design utan förberedda frågor och utan garantier om lika tid skulle förändra så mycket hade nog ingen förväntat sig.

Den normalt mediastarke Cameron och den mindre så Brown fick dock se sig utklassade av LibDem:s Nick Clegg. Clegg som representerar ett parti utan Labours och Torys resurser, utan samma ekonomiska backning och utan dessas gigantiska partiapparater, stirrade rakt in i kameran och tillsynes ärligt och helt utan rädsla presenterade han sig och sitt parti som ett trovärdigt alternativ till de andra två.

Att han gjorde det på ett sätt som fick vulkanaskan att hamna på andra plats i nyheterna är mäktigt i sig. Men han gjorde det på ett sätt som till en början först hos unga fick ett omedelbart resultat. Dagarna efter debatten såg vi ett rekordstort antal unga registrera sig för att rösta, en trend som fortsatt med resultatet att fler unga än någonsin förut registrerat sig för att rösta i detta val. Att den stora massan av dessa deklarerade sig villiga att även lägga sin röst på Clegg och LibDem indikerade att något hade hänt.

Men även om de flesta trodde att detta skulle avspegla sig i den följande veckans opinionsundersökningar så var storleken på dessa förändringar anmärkningsvärda. Att Clegg skulle gå fram och att Labour skulle tappa i stöd trodde nog alla men det faktum att Clegg passerat inte bara Brown utan även Cameron var en stor överraskning.

När sen Clegg även i den andra debatten om än med avsevärt mycket mindre marginal än i den första allmänt utropades till vinnare (en undersökning hade Cameron marginellt före Clegg), så var det inte längre än fråga om Clegg och LibDem skulle kunna bli en faktor i valet frågan var istället hur stor.

Något som direkt avspeglade sig i hur Brown och Cameron som tidigare koncentrerat sig på att attackera varandra nu även gick till hårda attacker mot Clegg och den tredje och sista debatten i torsdags blev följaktligen den tuffaste och den jämnaste av de tre och tillika den enda som inte haft Clegg till segrare då Cameron allmänt anses – om än marginellt – ha vunnit den tredje debatten.

Jag tänker inte ens drömma om att försöka förutsäga utgången av torsdagens val, men skall i alla fall försöka ge en bild av förutsättningarna. Om vi börjar med att titta på opinionssiffrorna så visar de senaste undersökningarna att Conservatives har 34 %, Labour 27 %, och LibDem 30 %, men att översätta dessa i parlamentsplatser är svårare. Dels för att LibDem har få så kallade säkra säten, Labour har flera valkretsar som röstat Labour i mer än 50 år och Conservatives valkretsar som röstat Conservatives mer än 50 år. Och även om landet som helhet svängt är det inte troligt med några svängningar i dessa. LibDem kommer med största sannolikhet att vara det näst största partiet i fler valkretsar än någon av de andra två men detta ger som sagt var inte några parlamentsplatser.

Den andra faktorn som gör detta val så svårt att förutsäga är den stora mängd ”svängkretsar”, dessa var inför detta val många redan innan Cleggs framgångar och det är ännu fler nu. Detta är alltså mycket jämna valkretsar där ett ganska liten skiftning i andelen röster avgör vilket parti som vinner sätet och mer än en tredjedel av platserna anses falla i den kategorin.

Den senaste uppskattningen av fördelningen i parlamentsplatser är alltså både osäker i metodik och känslig för tämligen små förändringar men den illustrerar ändå väl hur stor skillnaden mellan utfallet i andelar absoluta röster och platsfördelning är – Conservatives 34 %, ger dem 262 platser, Labours 27 %, ger dem fortfarande hela 255 platser, medan LibDems 30 % bara ger dem 101 platser, de kvarvarande 32 platser går i nuläget till diverse olika regionala Skotska, Walesiska och Nordirländska partier och bland dessa är ingen större förändring är att vänta.

Som det står just nu är alltså Conservatives i ledning, men 64 platser ifrån en egen majoritet, men som sagt en stor del av alla tre partiers platser är fortfarande väldigt öppna.

Conservatives och LibDem kommer att gå framåt i valet detta lyder de lite tvekan till och att Labour har problem är uppenbart. Browns oförmåga att charma både media och väljare är väl synbara och kritiken från det egna leden blir allt mer ljudlig, att partiet sen inte kan hålla media borta från interna skrivelser som redogörande för risken att tappa ett mycket stort antal platser, bekräftar bara vad de flesta bedömare redan kommit fram – Detta val handlar inte längre om huruvida landet vill ha förändring detta val handlar nu om vilken förändring man vill ha.

När Labour i desperat strävan att hålla Cameron borta från makten nu gått så långt att man öppet uppmanar sina väljare att taktiskt rösta LibDem i konservativa val kretsar så spelar man ett farligt spel i hopp om att skapa en parlamentarisk situation som kommer leda till nyval inom 10 månader, ett val som man utan Brown vid rodret tror sig ha bättre chans att vinna.

Problemet med det agerande är bara – vad gör man om man efter valet finner sig som tredje största parti, kan man då fortsätta att hävda att svaret på frågan om vem skall styra landet fram till dess måste vara Labour eller Tory’s.

Med Labour som tredje största parti måste ändå frågan ställas – Är Storbritannien redo att för första gången på mer än 70 år se ett parti annat än Tory eller Labour leda landet? Och om så, är Nick Clegg redo att leda Storbritannien?

FREDRIK WICKMAN

För fler analyser och kommentarer kring den brittiska valspurten rekommenderas AiP.

Läs även andra bloggares åsikter om Labour, Torys, Conservative, Liberal Democrats, Gordon Brown, Nick Clegg, UK election, Cameron, val i Storbritannien, Storbritannien, analys, opinionsläget, gästblogg, politik, politics. Pingat på intressant.

Men problemet här är inte att Moderata Ungdomsförbundet fegade ur, problemet är att endast två av riksdagspartiernas ungdomsförbund blev utvalda av en kommunal verksamhet och fick så mycket reklam helt gratis. Detta är att direkt stödja två politiska partier och diskriminera mot övriga. Hur man motiverar det här användandet av skattemedel övergår mitt förstånd.

Den politiska diskursen i Sverige har försämrats de senaste åren, mycket på grund av att vi håller på att förlora något som utmärker svensk politik. Internationellt är det ovanligt med så många olika politiska ideologier och partier representerade som vi har i vår riksdag. I och med Alliansen och de Rödgrönas bildande så har vi sakta men säkert börjat traska nedför stigen mot tvåpartisystemet. Det vore en enorm förlust för det svenska folket ifall vi förlorade mångfalden i vår politik.

För några dagar sen blev jag kontaktad angående en kommunalt anordnad debatt mellan ungdomsförbunden. Till arrangemangets presskonferens hade dock bara SSU och MUF bjudits in. Övriga partier var inte bjudna. När jag frågade varför så fick jag till svar att det skulle bli för rörigt och att de då valde att bjuda in bara de två största partierna. Det här var naturligt och inget konstigt alls och jag var bråkig som inte tyckte att det var en bra idé. Jag hade kunnat blunda för denna gång om det inte vore för att det pågår en politisk utfrysning över hela landet. Det har varit heta diskussioner om politiska ungdomsförbund den senaste tiden och ifall de ska få släppas in på skolor. Framför mig ser jag en framtid där endast de två största partierna släpps in, där endast de två största får komma till tals.

Om vi gynnar de som redan är störst, de som har mest tillgångar, de som har det bäst ekonomiskt, då skapar vi ett demokratiskt underskott som kommer att skada vårt land enormt. Vi måste istället hjälpa de mindre partierna som representerar oss att få komma till tals. Vi måste hylla vår politiska mångfald. Det är den enda ärliga vägen att gå för en sann demokrat.

Kawa Zolfagary, ordförande för Ung Vänster Södermanland

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, gästblogg, Kawa Zolfagary, Ung Vänster, Eskilstuna Sörmland, SSU, MUF, politisk utfrysning, debatt. Pingat på intressant.

Den senaste tiden har frågan om avdrag på hushållsnära tjänster, exempelvis avdrag för städning i hemmet, varit på tapeten. Om det är en medveten strategi från regeringens sida måste jag säga att de lyckats få debatten dit de vill. Arbetslösheten skjuter i höjden, socialbidragstagarna blir allt fler samtidigt så diskuterar vi frågan som om subventionerad städning skulle lösa alla samhällsproblem. Fantastiskt att de lyckats med konststycket att få annars sansade personer springa deras ärenden. Jag tänker här på ett antal s-politiker som fallit i farstun för regeringens tankegångar.

Debatten om avdrag för hushållsnära tjänster känns i många fall futtig och felaktig. Jämförelsen med ROT-avdragen haltar också betänkligt. Främst därför att ROT-avdragen aldrig är tänkt permanentats, vilket gäller för städning i hemmet. Möjligheter för avdrag för ombyggnad är en åtgärd i lågkonjunktur. Men alla vi som någon gång anlitat hantverkare vet att den medaljen har en baksida. Målare, rörmokare, snickare o s v som aldrig kommer i tid. Byggföretag som inte behöver vara särskilt kundorienterade. Jobben svämmar över ändå. Varför lägga ner energi på sånt som kundkontakter? Men när det gäller städbranschen då går regeringen hur långt som helst. Betala halva kostnaden och alla andra skattebetalare får stå för resten. Oerhört generöst. De som inte har råd eller vill städa själv kan dra något gammalt över sig. Här är framtiden. Sveriges framtid ligger i skurhinken, i att vi alla drar av för kung och fosterland.

Att subventionera en hel bransch för tid och evighet, exempelvis städbranschen, är orimligt. Varför ska just den branschen subventioneras? Varför inte när vi går till frisören? Där jobbar många kvinnor och invandrare. Sedan är beloppet helt orimligt. Vem behöver städning för 50 000 kronor per år? Systemet är byggt för kungen med alla sina slott. Att sedan påstå att systemet betalar sig självt faller på sin egen orimlighet. Om det vore så kunde vi ju införa avdragsrätt på allt mellan himmel och jord. Allt betalar sig självt! Ni hör ju hur löjligt resonemanget är. Om vi vill subventionera städbranschen på ett rättvist sätt skulle man kunna låta alla svenskar få exempelvis två städcheckar gratis. En vår och en höststädning pröjsar staten för, resten får du själv stå för. Då får även den som inte anser sig ha råd att köpa subventionerad städning en släng av sleven. Men det är klart att regeringen inte gillar det. Rättvisa har aldrig varit den här regeringens adelsmärke.

Nej, låt människor själva bestämma vad de vill göra för sina surt förvärvade slantar. De som vill reparera sin bil på en bilverkstad kan göra det. De som vill klippa sig oftare än andra kan göra det. Och de som vill sätta in extra resurser mot dammråttorna kan göra det. Men varför ska staten lägga sig i vilka sorts tjänster folk vill köpa? Maud Olofsson (C) för också fram förslag som innebär att det ska vara avdragsgillt att låta någon gå ut med jycken! Det är ju helt befängt. Men den här regeringen upphör aldrig att förvåna – så vad kommer härnäst? Nej, nu har jag inte tid med det här längre. Måste hem och städa innan festen ikväll bryter loss.

MICKE HENRIKSSON

Läs även andra bloggares åsikter om RUT, ROT, gästblogg, politik, hushållsnära tjänster, Maud Olofsson, val 2010. Pingat på intressant.

GÄSTBLOGG. Idag presenteras en ny gästskribent här på bloggen, Micke Henriksson som är partiombudsman från Katrineholm. Under etiketten ”Mickes kåserier” skriver Micke idag om den uteblivna OS-festen och ställer sig frågan vad vi egentligen har att fira i det nya Lort-Sverige.

Var är festen? Så löd rubriken i Aftonbladet efter Sveriges näst bästa OS någonsin. Anette Norberg, lagkaptenen för curlinglaget som tog guld i en gastkramande match mot Kanada, sa besviket när hon och de andra curlingtjejerna mötes med ett firande av SOK och Arlanda:

– Jag visste faktiskt inte att det inte blir någon fest. Det är tråkigt att det inte blir någon fest i år.

Skillnaden är stor jämfört med 2006 då regeringen den gången ordnade en fest för de svenska medaljörerna på Rosenbad. Men det var som sagt då det. Då hade vi anledning att festa. Nu spar regeringen istället på krutet till det kungliga firandet.

Vi är många som tillbringat timmar i TV-soffan de senaste veckorna. Själv känns det som om SVT:s OS-studio under dessa veckor blev en förlängning av vardagsrummet. Andre Pops, Pernilla Wiberg, Per Elofsson bara för att nämna några. Kunniga, engagerade och känslosamma. Jag glömmer aldrig när Per Elofsson grät av glädje efter det svenska stafettguldet. Fantastiskt. Jag fick ståpäls, som Gunde en gång utryckte sin glädje. Jag tror det var efter Torgny Mogrens guld på femmilen någon gång på 90-talet. Och vilken tur att inte TV4 fick chansen att sabba TV-underhållningen. En stor eloge till SVT för en superb bevakning av OS i Vancouver. Nåväl, di svenske gjorde ett fantastiskt OS men åter till den inställda festen.

Den borgerliga regeringen gör naturligtvis helt rätt som ställer in festen. För vad finns det att fira förutom svenska framgångar i vinter OS? De arbetslösa blir allt fler. Köerna till socialbidragskontoren växer. Pensionärer, sjuka och arbetslösa straffbeskattas i det nya Sverige. En mamma nekas ersättning från a-kassan eftersom hon inte direkt efter att hennes barn gått bort anmäler sig som arbetslös. Regeringen har reformerat regelverket och regler är regler säger tjänstemännen som beslutar om ersättning. Utförsäkrade som blir av med sina bostadstillägg uppmanas av socialförsäkringsminister Husmark-Persson (M) att söka socialbidrag. Det nya Sverige växer fram. Ett Sverige där få har anledning att festa. Ett nytt Sverige. Ett kallt Sverige. Ett land där allt fler lämnas efter. Ska vi tro regeringen så ligger Sveriges framtid i skurhinken. Alla ska ha skattesubventionerad städning. Det är nämligen arbetslinjen, utropade för ett tag sedan Fredrik Reinfeldts pressekreterare. Det nya Lort-Sverige växer fram. Inte mitt Sverige men Fredrik Reinfeldts Sverige!

MIKAEL HENRIKSSON

Läs även andra bloggares åsikter om OS, OS-fest, Moderaterna, Aftonbladet, gästblogg, bloggosfären, sport, politik, val 2010, Lort-Sverige. Pingat på intressant.

Dagens gästbloggare Christian Andersson är informatör på IF Metall och ansvarig för bloggnätverket Industribloggarna

Den tekniska utvecklingen ger de fackliga organisationerna större möjlighet att sprida sitt budskap. Enligt en undersökning från Stiftelsen för Internetinfrastruktur – Internet 15 år – har 350 000 svenskar en egen blogg och 1 900 000 människor läser bloggar.

I och med Twinglys inträde öppnades möjligheten att direkt kommentera nyheter i media. Bloggen kan vara ett sätt att få en snöbollseffekt i olika sakfrågor och därmed ökar möjligheten att få upp dessa på medias agenda.

IF Metall är ett stort fackförbund med 375 000 medlemmar. Sannolikheten att det finns många medlemmar som bloggar är hög. Problemet är att de är utspridda och inte har kontakt med varandra. Då blir det ingen snöbollseffekt, eftersom de troligtvis skriver om olika sakfrågor. Därför beslutade IF Metalls informationsenhet att skapa ett bloggnätverk – Industribloggarna. Syftet är att knyta samman bloggare inom industrin för utbyte av tankar och idéer. Tanken är också att stärka IF Metalls opinionsbildning via Internet genom att medlemmar bloggar om olika fackliga och politiska frågor.

För att kunna vara med i nätverket måste man vara medlem i IF Metall och dela organisationens värderingar. Bloggarna som medverkar gör det på ideell basis och i nuläget är det tio medlemmar i nätverket. Industribloggarna får löpande information om kommande debattartiklar, presskonferenser och andra händelser som kan vara intressanta att blogga om. Det finns inga krav från vår sida vad bloggarna ska skriva om eller vad de ska tycka. Kontakten med bloggarna sker via Facebook, e-post och vid behov via Skype.

Bloggarna har tillgång till IF Metalls omvärldsbevakningsverktyg. Samtliga bloggar är kopplade till en fan-sida på Facebook och en Twitterkanal, vilket gör det lättare för andra personer att följa Industribloggarna. Sedan starten hösten 2009 har bloggarna tillsammans gjort 320 blogginlägg och de har 220 personer som följer dem
på Facebook.

Under Socialdemokraternas partikongress hösten 2009 var två av medlemmarna i bloggnätverket på plats och bloggade från kongressen. Deras inlägg publicerades också på www.ifmetall.se via RSS-flöde.

Vi söker löpande nya bloggare via vår medlemstidning Dagens Arbete, vår tidning Info som går ut till alla förtroendevalda och via www.ifmetall.se. Förhoppningsvis kommer fler industriarbetare att börja utrycka sina åsikter och tankar via bloggar och andra sociala medier.

Christian Andersson
Informatör IF Metall

Fakta Industribloggarna:
- Startade hösten 2009 av IF Metall
- I nuläget ingår tio bloggare i nätverket
- Över 320 blogginlägg har de gjort tillsammans
- De får förhandsinformation om olika mediautspel
- De har tillgång till omvärldsbevakningsverktyg

Följ Industribloggarna på:
www.facebook.com/industribloggarna
www.twitter.com/industribloggar

Andra medlemmar i Industribloggarna är Camilla Wedin, Juhani Kulo, Kent-Erik Mattsson, Dan Oscarsson, Esbjorn Jonsson, Christian Andersson, IF Metall Mellersta Norrland, Göran Johansson, Leine Johansson.

Läs även andra bloggares åsikter om Industribloggar, IF Metall, bloggosfären, progressiva bloggar, politik, sociala medier, gästblogg, bloggar. Pingat intressant.

Jag är född och uppvuxen i lilla Gnesta, en ort som i stor utsträckning kan karaktäriseras med svenska språkets ord ”lagom”. Jag har haft en i mina ögon sett fantastisk uppväxt tillsammans med föräldrar och syster i ett lugnt villaområde bland andra barnfamiljer. Jag var under många år aktiv i olika idrottsföreningar och följdes av ständigt stöttande föräldrar oavsett om det var tidig lördagsmorgon eller sen onsdagskväll. De resor jag gjorde med familjen innebar så gott som varje år någon sommarvecka i husvagn på Öland, samt en veckas skidåkning i fjällen på vintern, en alldeles lagom uppväxt alltså. Jag har senare förstått att mina föräldrar periodvis fått lov att slita hårt för att kunna göra denna uppväxt möjlig för mig, ekonomin måste ha varit ett svårt pussel men det märkte inte jag, jag tilläts vara barn i ett vackert Sverige.

Under tonåren så öppnades sedan dörrar till andra delar av samhället, jag förstod att långt ifrån alla givits samma chans till en trygg uppväxt. Jag hade under en kortare period personer som rörde sig i periferin av min bekantskapskrets vars politiska åsikter låg på den yttersta högerkanten och tog sig uttryck i form av främlingsfientlighet. För mig var denna ytliga och korta kontakt viktig för att ordentligt bottna i mina egna värderingar, jag bestämde mig för aldrig invaggas i en ideologi genom grupptryck, jag skulle läsa på, bilda mig min egen uppfattning och växa upp.

Vid 18-års ålder hade jag uppenbarligen tänkt klart. Vid riksdagsvalet 2002, ett par veckor efter att jag fått rätt att rösta, så tvekade jag aldrig en sekund på vilka sedlar jag skulle stoppa i kuverten. När jag kom hem den söndagen efter att ha utnyttjat min medborgerliga rättighet så kunde jag konstatera att jag var socialdemokrat.

Sedan dess så har samhällsengagemanget vuxit sig starkare för varje år, idag ser jag det inte längre som en syssla att genom fackligt engagemang driva arbetarrörelsens hjärtefrågor framåt. Jag ser det inte som en fritidssysselsättning att engagera mig politiskt. För mig är samhällsengagemanget och viljan att förändra helt enkelt en livsstil.

Jag får ibland frågan om jag verkligen har tid med ett politiskt engagemang i någon större omfattning, och jag vet inte riktig svaret på den frågan. Jag är inte engagerad för att jag har ett överflöd av tid, jag gör det för att jag tycker det är viktigt. Det är viktigt för demokratins fortlevnad att det kontinuerligt fylls på med människor om inte systemet ska dö. Det är viktigt att de politiska församlingarnas sammansättning genom fler aktiva ungdomar avspeglar samhället i stort. Jag tycker det är viktigt att människor med helt vanliga arbeten deltar i den politiska debatten. Jag har alltså valt att engagera mig dels för min egen skull, då jag har ett behov av att känna att jag åtminstone gjort mitt bästa, men engagemanget är också för mina kompisar och kollegor som jag känner samhörighet med. Jag hoppas bana väg för ännu fler småbarnsföräldrar inom politiken, det är en allt för viktig grupp att stänga ute ifrån de beslutande församlingarna.

Så det är alltså här, i en tid då nyliberalismen fått sig en törn då marknaden kraschat och visat att någon form av kontroll är befogad, en tid då Idol, reklam, individualism och utförsäljningar står på agendan, som min resa på det socialdemokratiska tåget har sin början. Jag har haft en relativt bekväm start och räknar med att det kan bli tufft. Men min övertygelse om att framtiden är ungdomens, att socialdemokratin är fantastisk och kan bli ännu mycket bättre, och min vägran att en dag hamna i graven utan att känna att jag i alla fall gjort mitt bästa, kommer förhoppningsvis att guida mig genom snålblåsten. Jag får vänja mig vid att vara en offentlig person då jag anser att granskningen av makthavare är fullständigt nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Mina kontakter med media kommer garanterat att hålla en varierande kvalité, det är väl bara att acceptera om helt vanliga knegande småbarnsföräldrar kastas in i hetluften. Om det varit möjligt hade jag gärna sluppit undan den offentliga biten, men det är ytterst svårt att förändra världen till det bättre ifrån hemmets mörka vrå.

Vi lever i en globaliserad värld där hjulen tenderar att snurra allt fortare, och jag får lov att erkänna att socialdemokratin ibland haltat när det gäller att leva i nutiden, det är en aning naivt att tro att det ska gå att anpassa samhället efter gångna tiders socialdemokrati. Vi ska framåt och inte bakåt och det är min djupaste övertygelse att socialdemokratin är helt rätt i den tid vi lever i. Jag vill ge mina och andras barn samma chans som jag fick, att vara just barn i ett vackert Sverige.

Tåget från historien rullar nu in i framtiden, jag hänger på. Nu kör vi!

JOHAN ROCKLIND (S)

Relaterat: I’m in!, Dagens citat
Media: Södermanlands Nyheters ledarsida, SVT Östnytt, SN

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialdemokraterna, Gnesta, Gnesta kommun, val 2010, Johan Rocklind, bloggosfären. Pingat på intressant.

Frågan om mönsterarbetsplatsen förknippar vi främst med offentlig sektor. Minst lika viktigt för att denna fråga ska ha genomslag i dagens privatiseringsiver är dock att även de privata företagen hakar på. Detta har ”onda” Carema gjort, personal utbildas. Som de själva uttrycker det så går en del av deras vinst till att finansiera möjligheten för alla anställda att tillgodogöra sig kommunals grundläggande utbildning kring mönsterarbetsplatsen.

De pratar sig även varma om sitt arbete tillsammans med ”Ung omsorg” där unga (13-19 år) erbjuds sysselsättning inom äldreomsorgen med skäligt ansvar till skälig lön (75-105 kr/tim). Det handlar om att unga människor lär sig av gamla, äldre gläds och fortsätter att utvecklas av och tillsammans med dessa ungdomar. Kanske är detta ett sätt att visa vad arbetet handlar om och att locka till sig ny arbetskraft. Kanske är det ett godhjärtat sätt att använda företagets vinst. Oavsett kan man dock konstatera att de största vinnarna i detta är de gamla och unga som ges möjlighet till värdefulla och utvecklande möten.

Givetvis fokuserar Carema på de sidor som de vet går hem i de Socialdemokratiska leden och givetvis är de här för att prata om det goda arbete som de sysslar med. Men också vi skeptiker måste kanske medge att det kan finnas positiva sidor även här.

HANNA SVENSSON (S)
hanna.svensson {at} dll(.)se

Läs även andra bloggares åsikter om Carema, #jobb09, socialdemokraterna, jobbkongress, välfärd, vinster, privata vårdgivare, mönsterarbetsplats, kommunal. Pingat på intressant.

Vi vet att den största enskilda frågan för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Att kvinnors villkor på arbetsmarknaden är beroende av hur vi utformar familjepolitiken. Vi hävdar med bestämdhet (?) att barn har rätt till båda, eller alla, sina föräldrar. Ändå, så tar det emot. I debatten ställs det privata, familjens egna villkor och vilja, mot övergripande politiska mål. Men, brukar vi säga, det privata är politiskt. Lika nödvändigt som det är att kvinnor får bättre villkor på arbetsmarknaden är det att män ges tillgång till sina barn, och också förväntas vara lika goda föräldrar som kvinnor (nu generaliserar jag, alla föräldrar är varken två eller av olika kön. Men debatten om föräldraförsäkringen utgår ifrån ojämlikheten mellan könen. Det är inte minst i denna debatt som heteronormen får genomslag).

Jag har blandade förväntningar inför debatten i kväll. Jag tror att, trots motståndet, förutsättningarna att på riktigt göra verklighet av pratet om att vi är ett feministiskt parti nu när vi har en kvinnlig partiledare som har feminismen som en av sina hjärtefrågor. Budet från partistyrelsen är att dela föräldraförsäkringen i tre delar, en var och en att dela på. Det duger inte, i min mening. Ett steg i rätt riktning absolut, men jag hoppas att vi vågar gå hela vägen.

Fortsättning följer…

SARA KARLSSON (S)
Kongressombud från Sörmland

Relaterat: SvD Brännpunkt, Dagbladet, DN Opinion, Danielssons Lakejer, Johan Nyström.

Läs även andra bloggares åsikter om #jobb09, jobbkongress, socialdemokraterna, föräldraförsäkringen, debatt, politik. Pingat på intressant.