12

Björklunds skolpolitiska tes faller på sin egen orimlighet

– Vi har rätt, betyg är bra! flinade de lokala flygbladsförsedda folkpartisterna som jag passerade på Fristadstorget i Eskilstuna under gårdagens lunchrast. Anledningen till deras lyckorus var forskaren Anna Sjögrens rapport som presenterades i dagarna och som, grovt förenklat ska sägas, landar i slutsatsen att barn från studieovana hem skulle ha missgynnats av de tidiga betygens avskaffande under 70-talet.

Fler betyg ska få eleverna att skärpa sig menar Jan Björklund.

Jag tycker att det är extra intressant att folkpartisterna blir så euforiska av ett forskningsresultat som pekar i en för dem önskvärd riktning. För allvarligt talat, forskningsresultat är väl knappast vad som legat till grund för borgerlighetens skolpolitik så här långt?

”Föräldrarnas benägenhet att se på och värdera de egna barnen efter hur väl de lyckas hävda sig i betygskonkurrensen, är förödande för många elever. Det är illa nog, att dessa upplever sig som misslyckade i skolan. Om de därtill inte känner sig accepterade i hemmet utan stressas att prestera mera än de förmår, kan det i värsta fall driva dem till självmordets gräns.

De graderade betygen har kommit att betraktas som heliga kor, vars existens ej må ifrågasättas. Den senaste betygsutredningen fick uttryckligen direktiv att icke ens undersöka alternativet betygsfri skola. Detta är märkligt med tanke på att betygen inte fyller någon funktion på ett vettigt sätt. Att de fungerar dåligt som motivation och att de ger en mycket torftig information till eleven och föräldrarna, torde alla kunna vara överens om. Men än sämre fungerar de graderade betygen som urvalsinstrument för anställning och vid antagning till högre studier. ”

Så skrev lärarutbildaren Per Acke Orstadius i ett debattinlägg för lite drygt tio år sedan. Orstadius menar, i tämligen stor samstämmighet med övriga forskare på området, att lärarens viktigaste uppgift är att skapa förutsättningar för elevernas kunskapstillväxt men att betygstänkandet leder till att denne använder en mycket stor del av sin tid åt att mäta kunskapstillväxten i stället för åt att skapa den.

I en skolpolitisk debatt med Maria Wetterstrand i SVT:s Agenda i söndags förra veckan uttryckte sig skolminister Björklund på följande sätt:

– Betygen är viktiga för att eleven och föräldern ska få en tydlig information om hur eleven ligger till i skolan. Om elever i sexan eller sjuan får betyg blir det lite mer på allvar, och då skärper man sig.

Björklund bygger således sin skolpolitiska tes på följande sätt:

Elever som presterar dåligt (läs: inte uppfyller skolans krav) gör detta av slöhet eller brist på disciplin. Det är således elevens, inte skolans eller samhällets, fel att eleven inte presterar på ett önskvärt sätt och medicinen mot detta beteende är att genom skriftliga omdömen (läs: betyg) påvisa för eleven och dennes föräldrar exakt hur dålig eleven är.

På detta sätt tänker sig alltså Björklund att framtidens fritänkande individer ska formas. Men på samma sätt som det är fel att straffa arbetslösa människor för att de inte finns några jobb är det fel att rikta spjutspetsen mot eleverna för att skolan och samhället inte klarar av att möta elevernas behov. Detta är emellertid regeringens svar i bägge fallen. Att skjuta mot individen som inte passar in eller missgynnas i ett minst sagt ofullkomligt system är att kriminalisera symtomen medan sjukdomen alltjämt sprids.

Den amerikanske reformpedagogen och filosofen John Dewey skrev i ett av sina mest betydelsefulla verk ”Demokrati och utbildning”, från 1916, att

”När samhället avgör de ungas framtid genom att styra deras handlande, avgör det också sin egen.”

Istället för att låta hållbarhet och relevant forskning styra utvecklingen av den svenska skolan kan jag konstatera att framtiden just nu avgörs av ett skenliberalt partis törstande efter billiga poäng och en populistisk flirt med en generation vars ofta dystra minnesbilder av sin egen skolgång sedan länge tynat bort och ersatts av romantiska idéer om en elitistisk organisation där ordning och reda ofta reduceras till stränghet och bestraffning, och där allt går att lösa med fler betyg. Det känns inte helt bra. Inte bra alls faktiskt.

Relaterat: Peter Andersson, Kulturbloggen, Ulrika Falk, Högberg.

Läs även: ”Valfriheten i skolan ökar betygsklyftorna” [UPPDATERAD 100705]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , . Pingat på intressant.

12 Responses so far.

  1. Jonny Disenfeldt skriver:

    Jag noterar att när kartan inte stämmer med verkligheten så väljer du att följa kartan.

  2. […] får han juster sin åsikt från Flum till Mest Flum, Fredrik Pettersson har mer i […]

  3. […] Major Björklund och folkpartiets skolpolitik. Som s-bloggaren Fredrik Petterson skriver när han citerar Folkpartiledaren Björklund i en debatt med Maria […]

  4. Jonny,
    Du får gärna förtydliga dig en aning; jag förstå inte vad du avser.

  5. essbeck skriver:

    Det är väl ganska rimligt att man utformar regler för att lära ut kunskap genom att ta till sig och lyssna på forskare som förhoppningsvis kan lägga fram ett professionellt underlag för att få ut max när det gäller inlärning.

    Om man gissar och tror vad som är bäst och bortser från kunskap från människor som har expertis när det gäller pedagogik och inlärning då fattar man beslut som saknar stöd hos dem som har sakkunskap i frågorna.

    Det blir som att köra bil utan att ha tagit körkort. Det blir som att bygga bilar utan att lära sig hur man bygger bilen. Och det blir som att propagera för ett lagförslag som politiker utan att grunda det på kunskap från experterna.

  6. Jonny Disenfeldt skriver:

    Betyg var den starkaste positiva bekräftelsen av vad jag gjorde i skolan som jag fick. Från första klass och uppåt.

    Betygen visade för mig vad som förväntades av mig, var jag uppnått målen och var jag behövde kämpa hårdare.

    Utan betygen hade jag inte varit där jag är idag. Utan betyg hade jag inte blivit den första i min arbetarsläkt att gå vidare och studera på högskola.

    Ett stort tack till alla dessa betyg !

  7. Mats Å skriver:

    Jag är själv lärare och jag anser att betyg är relativt meningslösa och den enda uppgift de har är att säga vem som ska komma in på en utblidning eller inte, alltså att hjälpa gymnasiet och universitet/högskola att välja rätt personer. Många av de elever jag har är enbart intresserade av ett högt betyg så att de kan komma in på rätt utbildning och jag förstår dem. Det är inte många elever som är intresserade av den viktiga kunskapen.

    Varför jag tror att många av de elever från de lägre klasserna inte hänger med i betygsinflationen. Är att det språket vi använder oss av, när vi ska kommunicera med våra elever, hur de går för dem i skolan, är alldels för komplicerat. Språket är till för den bildade medelklassen och det är därför de klarar sig så mycket bättre i skolan. Då blir det mycket enklare att säga att en elev är godkänd eller inte. Det är en rak kommunikation som alla förstå. Problemet är att den ökar inte kunskapsnivån i samhället.

  8. August Palm skriver:

    Med tanke på jonnys ständiga dikeskörnnigar på internet så är det tveksamt om utbildningen i jonnys fall gort någon nytta och än mindre betygen.

  9. […] Fredrik Petterson om skolpolitiken. […]

  10. Jonny Disenfeldt skriver:

    August Palm – Var det allt ditt intellekt kunde koka ihop ?
    Oerhört givande att diskutera med dig 🙁

  11. […] Läs även Fredrik Petterson ”Björklunds skolpolitiska tes faller på sin egen orimlighet” […]

  12. Manne N skriver:

    Man måste komma i håg att frånvaro av betyg inte behöver betyda frånvaro av omdömen. Betyg fungerar utmärkt när det handlar om att ställa olika privata skolor mot varandra och när man ska söka vidare. Men ett IG i svenska berättar inte om du borde ha läst alla klassiker du fick i läxa, eller om du måste träna på din stavning.

Leave a Reply





MediaCreeper