1

Är Storbritannien redo för Nick Clegg och är Clegg redo att leda Storbritannien?


GÄSTBLOGG/ANALYS. Det är bara timmar kvar tills Storbritannien går till val. Ett val som förväntas bli jämnare än på många, många år och ett val som inte längre handlar om enbart två partier, utan tre. Fredrik Wickman, oberoende liberal och bosatt i London, har arbetat med väljarundersökningar i Sverige, England och USA. Idag ger han, exklusivt för fredrikpettersson.nu, sin bild av det minst sagt osäkra läget inför morgondagens val.

Det engelska valsystemet är tänkt att skapa två saker; först och främst är systemet designat för att skapa en stark regeringsmajoritet. Detta uppnår man genom att fördela parlamentsplatser med hjälp av enmansvalkretsar vunna med relativ majoritet och helt utan några utjämningsmandat eller andra viktningar. Resultatet är att den styrande premiärministern oftast har mer än hälften av parlamentet bakom sig trots att stödet i väljarkåren är någonstans mellan 30-40 %.

Givet att valdeltagandet är lägre än i Sverige (men väl i nivå med andra jämförbara länder dock) innebär detta att den valda premiärministern kan ha valts med stöd från bara en fjärdedel av landets befolkning. Detta kan i och för sig ses som odemokratiskt men i ett internationellt perspektiv inte ovanligt, USA där valdeltagandet bara är lite drygt halva befolkningen har inte ovanligt en president vald med ungefär samma proportioner.

Men även i flerpartisystem är det inte ovanligt att regeringschefen kommer från ett parti med liknande stöd (som exempel hade Reinfeldt och Moderaterna dryga 26 % i valet 2006), elementärt ligger skillnaden i att en presumtiv regeringschef i ett flerparti system istället måste inhämta stöd från representanter för väljare som de facto hellre sett en annan kandidat.

Styrkan i det brittiska systemet ligger alltså i att den styrande majoriteten normalt befinner sig i en situation där de kan leda landet helt utan kompromisser och kohandel, med full frihet att på gott och ont till fullo föra sin politik och följaktligen dömas för dess misslyckande, men också skörda frukten av dess framgångar och här glider vi in på nästa del i det brittiska valsystemets uppbyggnad – kontinuitet.

Strävan efter kontinuitet gör att det Brittiska valsystemet skiljer sig från t.ex. det amerikanska och saknar fasta mandatperioder, något som vid första anblicken kan te sig som motsägande till kontinuitet. En brittisk premiärminister kan sitta max 5 år utan att konfirmera sitt stöd i ett allmänt val, men han kan när som helst under denna 5-årsperiod utlysa nyval och därmed vinna ytterligare en 5-årsperiod.

Syftet är alltså att låta det styrande partiet skörda frukten av sina framgångar (förutsatt att man har några) och utlysa nyval när man har så stor chans som möjligt att vinna valet, och därmed teoretiskt i alla fall garantera att en styrande majoritet som gjort mer rätt än fel kan fortsätta styra landet.

Den styrande majoriteten har också fördelen av att inom satta parametrar rita om valkretsar. Ett optimalt utnyttjande av detta är naturligtvis att rita om valkretsar så att motparten vinner sina valkretsar stort medan man själv vinner sina kretsar marginellt. Dock skall sägas att det inte är helt enkelt att inom ramarna för de geografiska och demografiska parametrar som är satta av regelverket göra detta. Det är naturligtvis också ett inte en helt enkelt eller ofarlig matematik att spela på, då även små förändringar i opinionen skulle påverka medvetet marginella valkretsar omedelbart. På det hela taget är det dock sällan direkt avgörande då det i slutändan inte handlar om så många mandat, men potentiellt kan dock säga att vass partiorganisation med god puls på folkopinionen, definitivt kan vinna ett jämnt val bara genom att förändra valkretsarna.

Storbritannien går som sagt till val den 6 maj, regeringen Brown har utlyst detta val inte som ett resultat av stora framgångar utan helt enkelt för att 5-årsperioden är på väg att ta slut, och när beslutet togs i såg väl siffrorna så bra ut som det kunde.

För drygt en månad sedan sammanfattade en av de brittiska tidningarna valet genom rubriken ”Brown det onda vi känner till, Cameron det onda vi inte känner”. Regeringen Brown anses komplett ha misslyckats med att hantera ekonomin och Storbritannien har drabbats hårdare och mer omfattande av den internationella lågkonjunkturen än de flesta andra länder i Europa, medan Cameron anses stå för nära de banker som den stora massan anser ha orsakat krisen från första början.

Liberalen Nick Clegg är den engelska valrörelsens stora uppstickare, en joker i leken. Men är han redo att leda Storbritannien?

Likväl var detta val för en månad sedan likt alla andra val sedan början av 1900-talet, det vill säga ett val mellan Tory och Labour. Ledaren (vid den här tidpunkten visste de flesta inte ens vad han hette) för det tredje största partiet Liberal-Democrats hade stöd av bara 6% av befolkningen.

Men för tre veckor sen förändrades allt detta, Storbritannien hade då sin första TV-sända partiledardebatt någonsin, att televisionen i dagens mediaintensiva värld så länge stått utanför detta kan i sig te sig som märkvärdigt. Men att en TV-debatt av amerikansk design utan förberedda frågor och utan garantier om lika tid skulle förändra så mycket hade nog ingen förväntat sig.

Den normalt mediastarke Cameron och den mindre så Brown fick dock se sig utklassade av LibDem:s Nick Clegg. Clegg som representerar ett parti utan Labours och Torys resurser, utan samma ekonomiska backning och utan dessas gigantiska partiapparater, stirrade rakt in i kameran och tillsynes ärligt och helt utan rädsla presenterade han sig och sitt parti som ett trovärdigt alternativ till de andra två.

Att han gjorde det på ett sätt som fick vulkanaskan att hamna på andra plats i nyheterna är mäktigt i sig. Men han gjorde det på ett sätt som till en början först hos unga fick ett omedelbart resultat. Dagarna efter debatten såg vi ett rekordstort antal unga registrera sig för att rösta, en trend som fortsatt med resultatet att fler unga än någonsin förut registrerat sig för att rösta i detta val. Att den stora massan av dessa deklarerade sig villiga att även lägga sin röst på Clegg och LibDem indikerade att något hade hänt.

Men även om de flesta trodde att detta skulle avspegla sig i den följande veckans opinionsundersökningar så var storleken på dessa förändringar anmärkningsvärda. Att Clegg skulle gå fram och att Labour skulle tappa i stöd trodde nog alla men det faktum att Clegg passerat inte bara Brown utan även Cameron var en stor överraskning.

När sen Clegg även i den andra debatten om än med avsevärt mycket mindre marginal än i den första allmänt utropades till vinnare (en undersökning hade Cameron marginellt före Clegg), så var det inte längre än fråga om Clegg och LibDem skulle kunna bli en faktor i valet frågan var istället hur stor.

Något som direkt avspeglade sig i hur Brown och Cameron som tidigare koncentrerat sig på att attackera varandra nu även gick till hårda attacker mot Clegg och den tredje och sista debatten i torsdags blev följaktligen den tuffaste och den jämnaste av de tre och tillika den enda som inte haft Clegg till segrare då Cameron allmänt anses – om än marginellt – ha vunnit den tredje debatten.

Jag tänker inte ens drömma om att försöka förutsäga utgången av torsdagens val, men skall i alla fall försöka ge en bild av förutsättningarna. Om vi börjar med att titta på opinionssiffrorna så visar de senaste undersökningarna att Conservatives har 34 %, Labour 27 %, och LibDem 30 %, men att översätta dessa i parlamentsplatser är svårare. Dels för att LibDem har få så kallade säkra säten, Labour har flera valkretsar som röstat Labour i mer än 50 år och Conservatives valkretsar som röstat Conservatives mer än 50 år. Och även om landet som helhet svängt är det inte troligt med några svängningar i dessa. LibDem kommer med största sannolikhet att vara det näst största partiet i fler valkretsar än någon av de andra två men detta ger som sagt var inte några parlamentsplatser.

Den andra faktorn som gör detta val så svårt att förutsäga är den stora mängd ”svängkretsar”, dessa var inför detta val många redan innan Cleggs framgångar och det är ännu fler nu. Detta är alltså mycket jämna valkretsar där ett ganska liten skiftning i andelen röster avgör vilket parti som vinner sätet och mer än en tredjedel av platserna anses falla i den kategorin.

Den senaste uppskattningen av fördelningen i parlamentsplatser är alltså både osäker i metodik och känslig för tämligen små förändringar men den illustrerar ändå väl hur stor skillnaden mellan utfallet i andelar absoluta röster och platsfördelning är – Conservatives 34 %, ger dem 262 platser, Labours 27 %, ger dem fortfarande hela 255 platser, medan LibDems 30 % bara ger dem 101 platser, de kvarvarande 32 platser går i nuläget till diverse olika regionala Skotska, Walesiska och Nordirländska partier och bland dessa är ingen större förändring är att vänta.

Som det står just nu är alltså Conservatives i ledning, men 64 platser ifrån en egen majoritet, men som sagt en stor del av alla tre partiers platser är fortfarande väldigt öppna.

Conservatives och LibDem kommer att gå framåt i valet detta lyder de lite tvekan till och att Labour har problem är uppenbart. Browns oförmåga att charma både media och väljare är väl synbara och kritiken från det egna leden blir allt mer ljudlig, att partiet sen inte kan hålla media borta från interna skrivelser som redogörande för risken att tappa ett mycket stort antal platser, bekräftar bara vad de flesta bedömare redan kommit fram – Detta val handlar inte längre om huruvida landet vill ha förändring detta val handlar nu om vilken förändring man vill ha.

När Labour i desperat strävan att hålla Cameron borta från makten nu gått så långt att man öppet uppmanar sina väljare att taktiskt rösta LibDem i konservativa val kretsar så spelar man ett farligt spel i hopp om att skapa en parlamentarisk situation som kommer leda till nyval inom 10 månader, ett val som man utan Brown vid rodret tror sig ha bättre chans att vinna.

Problemet med det agerande är bara – vad gör man om man efter valet finner sig som tredje största parti, kan man då fortsätta att hävda att svaret på frågan om vem skall styra landet fram till dess måste vara Labour eller Tory’s.

Med Labour som tredje största parti måste ändå frågan ställas – Är Storbritannien redo att för första gången på mer än 70 år se ett parti annat än Tory eller Labour leda landet? Och om så, är Nick Clegg redo att leda Storbritannien?

FREDRIK WICKMAN

För fler analyser och kommentarer kring den brittiska valspurten rekommenderas AiP.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , . Pingat på intressant.

One Response so far.

  1. Fredrik Wickman skriver:

    en liten uppdatering med de stora opinions institutens
    slutliga förutsägelser

    CON LAB LDEM
    Populus 37 28 27
    ComRes 37 28 28
    Opinium 35 27 26
    ICM 36 28 26
    YouGov 35 28 28
    Angus Reid 36 24 29
    Harris 35 29 27
    TNS BMRB 33 27 29

    Variation 33-37 24-29 26-29

    med undantag av Angus Reid som har väldigt låga labour siffror
    och TNS BMRB som har låga siffror för Tory
    ligger alltså de flesta extremt nära varandra med en median på

    CON 36%, LAB 28%, LDEM 27%

Leave a Reply





MediaCreeper